Pre-allocated return flows vs. European public goods: How the veto impairs the quality of the EU budget

När Europeiska rådet enades om ett budget- och stödpaket den 21 juli blev det resultatet av den sjätte förhandlingsrundan om unionens fleråriga budgetram (MFF). Uppgörelsen är på flera sätt exceptionell, framför allt för att den förstärker EU:s finansiella kapacitet genom att knyta ett lånefinansierat stödpaket till budgetramen.

Samtidigt följde förhandlingarna sedvanliga mönster då medlemsstaterna tilldelades särskilda medel i ett sent skede. Den beskrivningen ger Daniel Tarschys, senior rådgivare vid Sieps, i en analys där han diskuterar förhandlingarnas olika etapper och resultat.

Eftergifter till enskilda medlemsstater gör det lättare att komma överens men medför nedskärningar i utgifter för gemensamma behov.

Exempel på eftergifter och särskilda tilldelningar:

• Fem nettobidragsgivare, däribland Sverige, fick behålla sina rabatter, som egentligen var tänkta att fasas ut.

• Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna avsattes riktade stöd till medlemsstater med särskilda utmaningar.

• Inom sammanhållningspolitiken specialdestinerades betydande belopp för att vinna brett stöd för uppgörelsen.

Sammantaget uppgår de öronmärkta förändringarna till minst 17 miljarder euro. Den starka inriktningen på returpengar till olika medlemsstater medför färre investeringar i kollektiva nyttigheter, till exempel den inre marknaden, innovation, naturresurser och gränsförvaltning.

Varje lands vetorätt i budgetfrågor anses vara grundläggande för EU-samarbetet, skriver författaren, men den försämrar också kvaliteten på budgeten. En nyckel kan därför vara fler omröstningar med kvalificerad majoritet: det kan få EU att satsa mer på verkligt gemensamma behov – till allas fördel.