State Interests and Bargaining Power in the Reform of the Eurozone

Eurokrisen, en av de djupaste kriserna i EU:s historia, resulterade i en långtgående fördjupning av europeisk integration.

I den här rapporten analyserar statsvetarna Lisa Dellmuth, Magnus Lundgren och Jonas Tallberg två aspekter på dynamiken bakom de euroreformer som beslutades under åren 2010 till 2015: hur nationella intressen formades och hur förhandlingarna gick.

Analysen bygger på unika och omfattande data insamlade inom forskningsprojektet ”EMU Choices” med forskarlag från nio olika EU-länder.

Deras grundliga undersökning ger viktiga lärdomar och förståelse av de nya initiativen för ekonomisk återhämtning under och efter coronakrisen. Några viktiga slutsatser:

• I motsats till vad som ofta anförs var förhandlingsmakten relativt rättvist fördelad: inga länder blev tydliga vinnare eller förlorare. Ekonomisk tyngd eller medlemskap i valutaunionen skapade därmed inga större skillnader. Den svenska regeringen lyckades förhållandevis väl med att få gehör för sina intressen, sannolikt för att de sammanföll med acceptabla kompromissförslag.

• EU-kommissionen utövade dock mer inflytande än någon annan aktör. Enligt författarna ger krislägen således kommissionen möjlighet till mer inflytande än vad som ofta antas. Tyskland var det mest inflytelserika medlemslandet.

• En annan slutsats rör demokratin: över lag utvecklade medlemsländerna sina ståndpunkter utan någon vidare förankring med det övriga samhället. Jämfört med andra EU-länder var Sveriges ståndpunkter mindre förankrade. Rapporten visar därmed på risken att den nationella demokratin kortsluts i kristider.

• Ytterligare fördjupning av eurosamarbetet lär enligt författarna begränsas av medlemsstaternas skiftande strukturella ekonomiska förutsättningar, som är mer stabila än politiska faktorer som opinion eller partipolitiska styrkeförhållanden.