Entrepreneurs of Compromise? The Rotating Presidency of the Council of the EU after Lisbon
I Lissabonfördraget (2009) introducerades en permanent ordförande för Europeiska rådet – ett tydligt institutionellt bakslag för rådets roterande ordförandeskap. Samtidigt behåller ordförandeskapet en viktig funktion och möjlighet att utöva inflytande i EU:s politiska system. Austė Vaznonytė, forskare i statsvetenskap, analyserar denna förändrade roll. (2022:3epa)
Det roterande ordförandeskapets institutionella ramverk har utvecklats och förändrats sedan Lissabonfördraget trädde i kraft 2009. Den mest avgörande faktorn har varit att Europeiska rådet blev en separat institution och att den permanenta rådsordföranden fick uppgiften att sköta agendan för storpolitiska frågor med EU:s stats- och regeringschefer. Den huvudsakliga uppgiften för det roterande ordförandeskapets blev att styra dagordningen för lagstiftningen i ministerrådet och att medla och samordna mellan medlemsstaterna.
När det gäller EU:s lagstiftningsprocess har det roterande ordförandeskapet däremot fortfarande en central roll. Det framgår av denna Europapolitiska analys av Austė Vaznonytė, affilierad forskare i statsvetenskap vid universitetet i Ghent. Detta understryks av de allt vanligare trilogförhandlingarna, där ordförandeskapet förhandlar med Europeiska kommissionen och Europaparlamentet.
Författaren finner även att asymmetriska krissituationer (såsom eurokrisen) skapar oenighet i rådet, medan symmetriska kriser (såsom coronapandemin) skapar möjligheter att utöva sakpolitiskt ledarskap. Trots den nyordning som följde med Lissabonfördraget menar författaren således att det roterande ordförandeskapet förblir en viktig aktör med uppgift att styra lagstiftningen framåt och hantera sammanhållningen bland medlemsstaterna – särskilt när det gäller att hantera en kris som spänner över många politikområden.