I juli 2010 fattade EU:s ministerråd beslut om att bilda den europeiska utrikestjänsten (EEAS). Den är för närvarande föremål för utvärdering, och i en ny Sieps-rapport ges nu för första gången en juridisk kommentar till samtliga artiklar i rådets beslut.
Irland håller i EU:s ordförandeklubba för sjunde gången under första halvåret 2013. Under parollen "För stabilitet, arbete och tillväxt" är det irländska ordförandeskapets ambition att fokusera på frågor rörande ekonomisk tillväxt i Europa och på implementeringen av redan fattade beslut.
Denna publikation från SIEPS är avsedd att, i praktiska juridiska ordalag, bidra till granskningen av organisation och funktion hos EU:s utrikestjänst (EEAS). Mer specifikt innehåller texten konkreta rekommendationer om revideringar av Rådsbeslut 2010/4276/EU, som EEAS verksamhet grundas på.
Tillväxt har länge stått högt på den europeiska agendan, bland annat genom den så kallade Europa 2020-strategin och mer nyligen tillväxt- och sysselsättningspakten. Initiativen är många, men de leder inte nödvändigtvis till ökad tillväxt.
Cypern övertog det roterande EU-ordförandeskapet under pågående ekonomisk kris. Det har inneburit stora utmaningar, inte minst då Cypern självt har drabbats hårt av krisen och är föremål för åtstramningsåtgärder.
Energifrågan har alltid haft stor betydelse för den europeiska integrationen. Men EU:s gemensamma energipolitik – i synnerhet dess utrikespolitiska dimension – är av relativt sent datum.
Sveriges förmåga att snabbt och effektivt införa EU:s regler i svensk rätt har varierat genom åren. En relativt stor andel av klagomål på och rättsprocesser mot Sverige gäller just förseningar och andra brister i genomförande av EU-regler. Eftersom EU har skärpt sanktionsreglerna för länder som släpar efter kan det bli dyrt.
Fördelningen av asylsökande mellan EU:s medlemsstater är mycket ojämn. Mot den bakgrunden publicerade Europeiska kommissionen i december 2011 ett meddelande om ” ökad solidaritet inom EU på asylområdet”, med den uttalade målsättningen att skapa en ”EU-agenda för bättre ansvarsfördelning och ökat ömsesidigt förtroende”.
Finanskrisen har skadat förtroendet för aktörerna i banksystemet. För att kunna motverka framtida finanskriser måste vi förstå orsakerna bakom bankernas risktagande.
Hur påverkas konsumenternas ställning – nationellt såväl som på EU-nivå – av den europeiska integrationen? Kan deras inflytande som grupp i Europa öka och i vilken utsträckning är i så fall EU:s konsumentpolitik till hjälp? Och, slutligen, vilken betydelse har utvecklingen på det nationella planet för konsumenternas möjlighet att agera på EU-nivån?